Vad är världsarvet Laponia?
Området med de stora skogarna, fjällen och de vida myrar-na som 1996 blev utnämnt till världsarv är 9 400 kvadrat-kilometer stort och ligger i norra Sverige. Här finns en levande samisk kultur med tillhörande näringar samt flera nationalparker och naturreservat. Laponia är det enda kombinerade natur- och kulturarvet i Norden, och ett av endast fyra i världen som representerar ett urfolks landskap.
Området ligger i Norrbottens län och innefattar delar av både Jokkmokks och Gällivare kommuner samt större eller mindre delar av fjällsamebyarna Luokta-Mávas, Tuorpon, Jåhkågasska, Sirges, Unna Tjerusj (Sörkaitum) och Baste Cearru (Mellanbyn) samt Gällivare skogssameby marker. Dessutom har ytterligare två skogssamebyar vissa rättig-heter i Laponia.
Ur Världsarvskommitténs motivering
”Området är ett framstående exempel på hur jorden har utvecklats framförallt geologiskt, och hur ekologiska och biologiska förändringar sker idag. Här finns även enastående naturfenomen med exceptionell naturskönhet liksom bety-delsefulla naturliga lokaler för att skydda biologisk mångfald.
Området, som alltsedan förhistorisk tid har varit befolkad av samerna, är ett av de bäst bevarade exemplen på nomad-områden i norra Skandinavien. Det innehåller bosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en sed som går tillbaka till ett tidigt stadium i människans ekonomiska och sociala utveckling.”
Mångfald
Det samlade intrycket av Laponia är mångfald - mångfalden av naturtyper, klimatiska miljöer och naturgeografiska och geologiska formationer, växtsamhällen, växtarter, djurarter och mänskliga förhållningssätt till detta landskap. I detta varierande landskap har människan under långa tidsrymder anpassat sig och format sin omgivning genom en mångfald av nyttjandeformer – ett mångsidigt bruk av landskapets resurser.
Olika landskap
Det är 20 mil från Laponias västgräns till dess östra gräns och här mellan uppvisas en enastående variation av natur-typer. Här finns nationalparkerna Sarek (Sarek), Stuor Muorkke (Stora Sjöfallet), Badjelánnda (Padjelanta) och Muttos (Muddus), naturreservaten Sjávnja (Sjaunja) och Stubbá (Stubba), delar av Kvikkjokk-Kabla samt Sulitelma och Rapa-dalens delta.
Sjávnja (Sjaunja) och Muttus (Muddus) i öster är en lågslätt på urberggrund. Området bildar landets största sammanhängande myrland med urskogar av gran och tall. Under maj och juni månad är fågellivet oerhört rikt med sångsvan, änder, vadare och pilgrimsfalk.
Mot väster reser sig den egentliga fjällberggrunden allt högre och djärvare ju längre in i Sarek och Stora Sjöfallet
man kommer. Inget område i Sverige är så rikt på glaciärer, det finns omkring 100 stycken. Här är järvens, lons och björnens marker och älgstammen i Sarek är ovanligt rik och storväxt. Den allra västligaste delen av fjällområdet, Padje-lanta, utgörs av en bördig högslätt på kalkberggrund. Här är floran rik och under lämmelår kan man möta fjällräv, labb och den vita fjällugglan.
Olika bruk av landskapet
För samerna som brukar området är Laponia landet där man lever, där förfäderna funnits och där renen lever. Det är marker som man bebott och förvaltat i årtusenden, alltsedan den senaste istidens avsmältning för 10 000 år sedan. I hela området lever och arbetar idag samer från nio samebyar. De följer renhjordarna på deras årstidsbundna betesvandringar. Skogssamerna flyttar med sina renar i skogslandet, medan fjällsamernas renar rör sig i öst-västlig riktning mellan skogslandet och fjällen.
De äldsta kända spåren efter människor, 8000 år gamla, finns längs de stora fjällsjöarna. Boplatser utmärks främst av eldstäder och förvaringsgropar. Hundratals fångstgropar vittnar om jaktens betydelse.
Under vintern betar de på de lavrika hedarna i barrskogs-området i öster. Vårbetet finns vid trädgränsen västerut.
I slutet av april flyttar hjordarna vidare västerut, till hög-fjällsområdet. Här äter renarna sig feta och kalvarna växer
för att klara vintern. I augusti återvänder man till området vid trädgränsen. Vårbetesmarkerna nyttjas nu för höstbete. I december flyttar man med renarna till vinterbeteslandet i barrskogsområdet.
Världsarvet Laponia är en konstruktion som inte har någon förankring i det samiska sättet att se på området. Likväl har man från samiskt håll välkomnat utnämningen av Laponia som världsarv eftersom det så tydligt betonat värdet av den nu levande samiska kulturen och det samiska kulturland-skapet. Utnämningen förpliktigar samtidigt alla att verka för att en levande samisk kultur ska fortsätta att finnas och utvecklas i området.
Copyright © Laponia [admin]